Nytt år, nya möjligheter

Jag har inlett det nya året med följande nyårslöften:
1. Lägga ett bud på Saab(fortfarande tre dagar på mig)
2. Vara mer uppriktig mot min omgivning (börja med tjocka Sara och snor-Lennart på jobbet)
3. Ta tag i min coachkarriär igen (erbjuda mina tjänster till Björn Ranelid, Maud Olofsson och Tiger Woods, till att börja med - behöver något att bita i)
4. Gå med i kyrkokören
5. Kräva högre lön
6. Kräva kortare arbetstid
7. Kräva ut en del av mitt arv i förskott
8. Kräva bättre service i affären
9. Kräva klimatavtal på jobbet

Har än så länge bara hunnit ta tag i nr 7. Får nog ta detta med mamma i stället. Pappa visade liten förståelse för hur dyrt det är att vara ung singel i karriären.

- Vad hände? skrek damen.
- Er hund ramlade omkull, sa jag hjälpsamt, och ni har ingen anledning att se så arg ut för det var alldeles ert eget fel.
Hunden hade visserligen lite spasmer, men det var mycket värre med damen, hon tuggade fradga.
- Har ni dödat lilla Nappe?
Och det hade jag såklart inte. Hunden var mycket större än en medelstor gris.
Jag var ute och promenerade i godan ro, med min käpp som jag hittat alldeles utanför travbana häromdagen när jag var där och gjorde lite volontärarbete som p-vakt.
När jag hittar någon som inte betalat skriver jag upp numret och så ringer jag gatukontoret efteråt. Det går jättebra, förutom att de är långsamma med att betala ut min provision.

När hundägare inte kan räkna ut riktigt hur långt deras arm, plus ett koppel, plus hundens halsband som den sträckdrar i, plus hundens långa nos räcker på en vanlig promenadväg av enklare snitt, så brukar jag hjälpa dem.
Vi möts på promenadvägen, hundägaren och hunden börjar båda dra i kopplet så att det är sträckt, och gissa hur stor del av vägen som blir kvar till mig då.
Pang, och där ligger hunden.
En riktig vän, den där käppen. Kanske man kan använda den i andra sammanhang också.