Glassmaskinen visade sig vara trasig. Jag hällde i grädde, ägg, socker och lite blåbär och körde igång den men det blev inte ens lite kallt. Jag släpade tillbaka maskinen till affären och de påstod att man måste lägga in en del av maskinen i frysen i ett dygn innan den kunde göra någon glass. Idiotiskt! Vad ska man då med maskinen till, om man ändå måste ställa in saker i frysen? Jag krävde pengarna tillbaka, de vägrade, med hänvisning till att den var använd.

Jag kånkade hem den igen och ställde in den i frysen, med ingredienserna i och med dörren på glänt och sladden ut till ett uttag. Nu i morse var det mycket riktigt glass i maskinen men det verkar inte särskilt bra för min elförbrukning att göra glass på detta vis. Kanske får sälja den på Tradera.

Hemma igen, efter en tröttande jul hos mamma och pappa. Torsten pratar oupphörligt och Anna-Lisa klagar på drag så fort hon kommer i närheten av ett fönster. Dessutom var det en plåga att se hur mamma fick slita alldeles ensam med allt julstök. Man tycker ju att folk kan hjälpa till lite. Själv kunde jag inte göra det eftersom jag mådde illa efter att ha tjuvstartat ätandet redan den 23:e. Jag spenderade julafton och juldagen nedbäddad framför tv:n och orkade med nöd och näppe stiga upp och äta när det serverades mat.

I går kväll piggnade jag emellertid mirakulöst till och förmiddagen har jag spenderat på mellandagsrea. Fyndade nya kläder, diverse köksmaskiner (glassmaskin, bakmaskin, capuccinovisp, champagnevisp, majonnäsvisp samt vispvisp) och en del heminredning (klädborste och snöskyffel). Jag försökte få en sysslolös tonåring som gick och glodde i köpcentrat att hjälpa mig att bära hem alltihop (syntes att han ändå inte hade några pengar att shoppa för så han kunde ju lika gärna göra lite nytta) men han bara stirrade på mig och frågade "Varför skulle jag göra det?", och gick. Jag svor hela vägen hem, tappade snöskyffeln någonstans i Kungshöjd och funderade allvarligt på att kasta bakmaskinen i kanalen när jag bara hade några hundra meter kvar hem till lägenheten men är stolt och glad över att jag inte gav upp utan kämpade vidare i snömodden.

Nu ska jag göra glass.

Ho ho ho!

Julklappar. Gud, vad alla gnäller. ”Det är så mycket att stå i, jag blir helt utmattad av alla måsten” och ”Konsumismen får alla att skuldsätta sig för resten av året.”

Bah! Problemet är att de flesta inte har någon fantasi. Det finns en värld av billiga och bra presenter, bara man vidgar sina vyer lite. Själv blev jag kvar sent på jobbet igår och plockade ihop ett helt set av överstrykningspennor, block och plastfickor inne på avdelningen för kontorstillbehör, helt gratis. Perfekta presenter till min systerdotter– för vilket liten flicka har inte dagdrömt om att bli kontorist när hon blir stor. I köksskåpet i fikarrummet kom jag över en jättesnygg mugg med texten ”Först in – Sist ut” som blir en skojig present till Pappsen som precis blivit friställd från Banken.

Att tänka ut en gåva till Lilla Mor visade sig vara lite svårare. Men sen kom jag på att årets julklapp faktiskt är att ge bort en Upplevelse. ”Fan, vi klär av och slänger ut kärringen i snön. Det hade varit en upplevelse” tyckte syrran. Fast kanske lite mer som att köpa klappar till sig själv.

Oj, oj, oj, det har hänt en del sedan sist jag skrev. Jag har varit utsatt för en av de största rättskandalerna i Sveriges historia, bland annat. När jag helt lugnt var på väg till mitt arbete en morgon i juni så stormade plötsligt en hop maskerade poliser in i lägenheten, tryckte ner mig på golvet och satte handfängsel på mig. Sedan släpades jag ut till polisbilen och kördes till polishuset där jag förhördes. Tydligen misstänktes jag för att ha förberett något slags attentat mot vår utbildningsminister. Jag fick gång på gång svara på frågor om varför jag skrivit hotfulla saker om honom på min blogg och om varför jag tillverkade stinkbomber på min balkong (en av mina hemgjorda surströmmingsburkar hade visst exploderat och en granne ringde polisen).

Poliserna tycktes vara av den uppfattningen att jag planerade att slänga surströmming på Jan Björklund och att jag hotat honom på något vis. Någon hade tydligen sprayat ner hans hus med "Björklund får IG" och jag var misstänkt.

Jag har aldrig blivit så förolämpad i mitt liv förut (det skulle möjligen vara när min lågstadielärare anklagade mig för att ha roffat åt mig för många flirtkulor när vi gjorde julpyssel i tredje klass). Jag hölls kvar i förhörsrummet i flera timmar och fick inte någon advokat, trots att jag krävde det och släpptes inte förrän sent på kvällen. Jag har ännu inte fått någon ursäkt eller förklaring till detta (alltså varför jag misstänktes över huvud taget).

Nåväl, att jag inte bloggat sedan i somras beror på att all min lediga tid har gått åt till att få upprättelse för denna rättskandal. Jag har skrivit tusentals brev och inlagor till alla upptänkliga rättsinstanser, från kommunfullmäktigeordföranden till internationella krigsdomstolen i Haag men ingen vill ta upp mitt fall till prövning. Jag har till och med blivit kallad rättshaverist. Nu återstår bara att föra min kamp via bloggen. Världen måste få veta!