- Vad hände? skrek damen.
- Er hund ramlade omkull, sa jag hjälpsamt, och ni har ingen anledning att se så arg ut för det var alldeles ert eget fel.
Hunden hade visserligen lite spasmer, men det var mycket värre med damen, hon tuggade fradga.
- Har ni dödat lilla Nappe?
Och det hade jag såklart inte. Hunden var mycket större än en medelstor gris.
Jag var ute och promenerade i godan ro, med min käpp som jag hittat alldeles utanför travbana häromdagen när jag var där och gjorde lite volontärarbete som p-vakt.
När jag hittar någon som inte betalat skriver jag upp numret och så ringer jag gatukontoret efteråt. Det går jättebra, förutom att de är långsamma med att betala ut min provision.

När hundägare inte kan räkna ut riktigt hur långt deras arm, plus ett koppel, plus hundens halsband som den sträckdrar i, plus hundens långa nos räcker på en vanlig promenadväg av enklare snitt, så brukar jag hjälpa dem.
Vi möts på promenadvägen, hundägaren och hunden börjar båda dra i kopplet så att det är sträckt, och gissa hur stor del av vägen som blir kvar till mig då.
Pang, och där ligger hunden.
En riktig vän, den där käppen. Kanske man kan använda den i andra sammanhang också.